En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar - mig, dig och världen
Iver att följa honom
De gamla ikonbilderna och målningar
genom kyrkohistorien verkar indikera att
De tolv som följde Jesus var en grupp
av äldre farbröder. Tjocka skägg,
ganska runda om magen och med
åldrandets tecken lite här och var,
rynkor inte minst.
Verklighetens tolv var betydligt yngre,
20-30 och förmodligen inte speciellt
märkta av åldrandet. Har funderat på
om de som målade dem för eftervärlden
hade kyrkans uppdrag att framställa
dem som åldrade, garvade och
livserfarna för att skänka dem en
betydande auktoritet, något man
knappast kunde tänka sig att en som
just lagt tonårstiden bakom sig skulle
vara bärare av. De som skulle stå fram
som apostlar, kyrkans grund och
bärande pelare skulle säkert vara
betjänta av att ha en större auktoritet.
De som formulerade texter som var
bärande för kyrkan behövde alldeles
säkert framstå som trovärdiga lärofäder
med lång erfarenhet och tung kunskap.
Verklighetens radikala efterföljare hade
tagit en djärv ställning i samband med
mötet av Jesus. Ibland kan vi sena
tiders lärljungar kanske känna det
snudd på besvärande att detta unga
gäng som samlades runt Jesus, bröt
upp från allt vardagligt ansvarstagande
och gick ut i det okända hade utvalts av
Jesus själv. Det är begripligt att det
förutsatte dagar och nätter av bön och
sökande för att Jesus skulle vara redo
att välja just dem bland skaran som
omgav honom. I den större gruppen
fanns säkert nog så gamla, hedervärda,
teologiskt bevandrade och erfarna som
skulle gjort den nya rörelsen lite mera
trovärdig, accepterad. Hade Jesus
rådgjort med sin samtids auktoriteter
och specialister om hur man bäst
marknadsför en ny rörelse var
förmodligen de tolv långt ner på listan
av lämpliga kandidater.
Men det var i bön Jesus fick namnen.
Det var efter den stilla nattens
lyssnande till Faderns stämma som det
stod klart för Honom vad Fadern ville.
Om framgångsrik marknadsföring varit
det himmelska målet hade en avdelning
av smarta businessmen förmodligen
gjort jobbet långt bättre. Men de som
skulle ta Gudsrikets ärende till jordens
yttersta gräns behövde något annat - de
behövde brinnande hjärtan. De skulle
kunna tändas, bli - och förbli -
brinnande så att de kunde skrida över
de gränser som de mer försiktiga och
förnuftiga gjorde halt inför.
Jag vill tro att Jesus genom vägledning,
undervisning och exempel visade dem
hur de mitt i sin hängivenhet för
Gudsrikets sak kunde bära ett
ansvarstagande för sina liv och för dem
som fanns i deras närhet och
ansvarsområde. De gjordes redo att
vandra sin fastevandring, ta sina kors
och gå i Jesu efterföljelse. Det är därför
passionstidens berättelser inte enbart
talar om Jesus, utan också i hög grad
om dem som slog följe med honom -
och precis som vi - väljer att gå upp till
Jerusalem.
Välkommen till Centrumkyrkan
Peringe Pihlström
Pastor i Equmeniakyrkan