Centrumkyrkan i Bjuv

En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar - mig, dig och världen

Iver att följa honom
De gamla ikonbilderna och målningar genom kyrkohistorien verkar indikera att De tolv som följde Jesus var en grupp av äldre farbröder. Tjocka skägg, ganska runda om magen och med åldrandets tecken lite här och var, rynkor inte minst.

Verklighetens tolv var betydligt yngre, 20-30 och förmodligen inte speciellt märkta av åldrandet. Har funderat på om de som målade dem för eftervärlden hade kyrkans uppdrag att framställa dem som åldrade, garvade och livserfarna för att skänka dem en betydande auktoritet, något man knappast kunde tänka sig att en som just lagt tonårstiden bakom sig skulle vara bärare av. De som skulle stå fram som apostlar, kyrkans grund och bärande pelare skulle säkert vara betjänta av att ha en större auktoritet. De som formulerade texter som var bärande för kyrkan behövde alldeles säkert framstå som trovärdiga lärofäder med lång erfarenhet och tung kunskap.

Verklighetens radikala efterföljare hade tagit en djärv ställning i samband med mötet av Jesus. Ibland kan vi sena tiders lärljungar kanske känna det snudd på besvärande att detta unga gäng som samlades runt Jesus, bröt upp från allt vardagligt ansvarstagande och gick ut i det okända hade utvalts av Jesus själv. Det är begripligt att det förutsatte dagar och nätter av bön och sökande för att Jesus skulle vara redo att välja just dem bland skaran som omgav honom. I den större gruppen fanns säkert nog så gamla, hedervärda, teologiskt bevandrade och erfarna som skulle gjort den nya rörelsen lite mera trovärdig, accepterad. Hade Jesus rådgjort med sin samtids auktoriteter och specialister om hur man bäst marknadsför en ny rörelse var förmodligen de tolv långt ner på listan av lämpliga kandidater.

Men det var i bön Jesus fick namnen. Det var efter den stilla nattens lyssnande till Faderns stämma som det stod klart för Honom vad Fadern ville. Om framgångsrik marknadsföring varit det himmelska målet hade en avdelning av smarta businessmen förmodligen gjort jobbet långt bättre. Men de som skulle ta Gudsrikets ärende till jordens yttersta gräns behövde något annat - de behövde brinnande hjärtan. De skulle kunna tändas, bli - och förbli - brinnande så att de kunde skrida över de gränser som de mer försiktiga och förnuftiga gjorde halt inför. Jag vill tro att Jesus genom vägledning, undervisning och exempel visade dem hur de mitt i sin hängivenhet för Gudsrikets sak kunde bära ett ansvarstagande för sina liv och för dem som fanns i deras närhet och ansvarsområde. De gjordes redo att vandra sin fastevandring, ta sina kors och gå i Jesu efterföljelse. Det är därför passionstidens berättelser inte enbart talar om Jesus, utan också i hög grad om dem som slog följe med honom - och precis som vi - väljer att gå upp till Jerusalem.
Välkommen till Centrumkyrkan

Peringe Pihlström
Pastor i Equmeniakyrkan